Äntligen!
Jajemensan, äntligen kom jag upp till lille Far. Det blev en flytt i sommras som stoppade färden upp då. Vi har klämt ca 80 mil tur och retur till Härjedalen och det är det värt.
Vi fick oss oxå en köldknäpp på näsan när det visade -19 grader på morgonen. Så Bore visade sin styrka där. Ingen lek inte!
Hur underbart är det inte att få se sin Far och släktingar i Lofsdalen typ en ggr/år. Att få känna sina rötter. Få se naturen med väderbitna fjällbjörkar. Mina tankar backar bakåt i tiden när man fick vara på fäbodvallen 5km från fjällbyn. Där fick korna och getterna gå och beta i skogen en hel sommar. Jag kommer ihåg "buföringen" när getter och kor och alla gick till "vallen". Kor och getter var ystra, de visste vad som väntades. Själv tyckte man att det var sååå lååångt att gå. Kännslan man fick när man insåg att snart var man framme var obeskrivlig!
Där var man i två månader av sitt sommarlov. Det tillagades ost och riktigt smör. Vojne, vojne vilken tid.
